Home sweet home...

Så 34h senare och efter att ha tagit sig genom 7 tidzoner, bytt flyg 3 gånger samt halft återhämtat sig från en jetlag utan dess like så sitter man nu här hemma i Örnsköldsvik, Sverige.

Nötbolandet, Örnsköldsvik.

.

Själv var min hemresa inte speciellt dramatisk utan bara fylld av massor med "dötid". Fanns inte mycket att göra på Moskvas flygplats, speciellt när man inte har visum och kan lämna flygplatsen.

Nåval jag tog mig hem tillslut, tyvärr så försvann tältet åter igen. Jag har nu gett upp hoppet om detta tält som verkar vara otursdrabbat!

Tror att både jag och Urban är smått omtummlade efter vårt äventyr, som Urban nämde så var det ingen semester utan ett stort äventyr. Vi fick med andra ord det vi sökte!

Det känns förstås skönt att återigen befinna sig på svensk mark, här har vi det nästan allt för bra. Alla som vid något tillfälle har lämnat Sverige har nog kommit till samma insikt, men när man kommer till ett land som te.x Kirgistan så är det verkligen inte bara "skitpapperet" som är annorlunda.

Utan kontrasterna är stora och det är väl det vi har sökt för desto större kontrast man söker destostörre uppskattar i alla fall jag landet Sverige. Men allt är inte perfekt här, vi är allt för konservativa och kalla i vårat sociala liv, det är även en anledning till att jag sökte mig till detta äventyr.

Jag och Urban vill även åter igen tacka alla våra sponsorer, utan er hjälp hade vi förstås aldrig ens kommit iväg. Vi har haft många tvivel längs vägen på detta äventyr som mer eller mindre blev ett projekt. Först var frågan om vi ens skulle våga ge oss in på det, sedan var det tvivel om vi skulle klara av att ens komma iväg.

För vi hade inte bara bilen att fixa utan som sagt så var det många sponsormöten eftersom vi hade bestämmt att sammla ihop 13 000:- för barnen i Mongoliet, bara det var ett äventyr.

Jag Martin hade det även tufft med körkortet, men lyckades ju ta det en månad innan.

När vi väl hade kommit iväg så har vi nog aldrig tänkt längre än till nästa stad, för som Urban nämde så fanns det alltid en liten oro som låg och grodde. Vi visste helt enkelt aldrig om bilen skulle hålla.

Men vi lyckades till slut komma hela vägen fram till Mongoliet! Även om vi "bara" hade kommit till Kazakhstan så hade jag varit nöjd, för som sagt att komma iväg var bara det ett stort projekt.

Och nu så här i efterhand måste jag säga att vi känner oss smått stolta, vi har gjort de som smått var och kändes länge som det omöjliga. När vi var i "bubblan" så handlade det oftast om att lyckas ta sig till nästa mål, det är först nu i efterhand som man har lättare att reflektera över äventyret och inse det stora i det.

Men alla som reser vet att det är en drog, man har svårt att få nog. Nya funderingar och drömmar har redan börjat väckas...

Om jag säger Sydafrika 2010, ringer det en klocka för någon?

/Martin

.

And for all you english readers: We are sorry! we just haven't had time to update during the trip.

But al least you have the pictuers and the memories. And don't hesitate if you want to contact us! soderlind@spray.se (Martin) urbanmail@gmail.com (Urban)

You cand find us on facebook: http://www.facebook.com/group.php?gid=17760922537

.

Our tapes got stolen but here's some clips frome the tube:

http://www.youtube.com/watch?v=9y72um32mlA&NR=1

http://www.youtube.com/watch?v=Stir-M4-ATc&feature=related -from the launch

http://www.youtube.com/watch?v=mEYRVBBB4bI&feature=related -Interviews

Samtidigt i Sverige...

Sedan 4 dagar sitter man nu på Gotland. Vädret som tidigare var rekordartat varmt och soligt har nu övergått i en mer klassisk, gråmulen ton. Det känns bra att vara hemma och ta det lugnt, utan att behöva oroa sig över ifall bilen skall fortsätta rulla eller ifall man skall klara sig ytterligare en dag utan att bli kidnappad av banditer.

Hittills har tiden gått åt till att käka massor av god, hemlagad mat, sova, bada i havet samt berätta skrönor för alla som är intresserade av att lyssna. Man känner sig lite som en pensionär faktiskt.

Även om resan avslutades på ett väldigt dramatiskt sätt så måste jag säga att jag är nöjd med hur det gick. Det var dock ingen semester, utan snarare ett äventyr.

Även hemresan måste beskrivas som ett äventyr. Efter att jag och Martin tagit farväl vid CDPF's högkvarter så tog jag en taxi till flygplatsen. Även om det var många timmar kvar tills planet skulle lyfta så kändes det bättre än att ta in på ett hostel och försöka ta sig till flygplatsen på morgonen. Dömt att misslyckas.

Efter några tråkiga timmars väntan, då jag bland annat såg till att dumpa mina skor (de skulle aldrig ha kommit igenom tullen då de efter 2 månaders konstant användande samt vadande genom sumpmarker och ökensand fått karaktären av "weapons of mass distruction") Gick jag till toaletten för att borsta tänderna. Bäst medan jag stod där kom tre killar in. De började prata med varandra på engelska med bred dialekt. "Awushtrailya?" frågade jag med munnen full av tandkräm. "No mate, England!" Men, förklarade de, många gjorde det misstaget, de kom nämligen från den del av England varifrån de flesta blivande Australiensare hade skickats. Vad gjorde de då i Mongoliet av alla ställen? Jag avbröt min fråga halvvägs när jag lade märke till deras T-shirtar. "Mongo Rally" stod det med stora bokstäver! Bröder! Eller, tja nästan iallfall!

De visade sig att de var ett gäng poliser (!) som kört hela sträckan på bara 12 dagar och faktiskt "vunnit" hela Mongol Rally! Något pris hade de emellertid inte fått, och de var smått avundsjuka på min fina plakett från CDPF.

Det största sammanträffandet var dock att även de fastnat på den Mongoliska gränsen, och när de sett lappen i fönstret på vår bil, beslutat sig för att även de ta en taxi till Ulan Bator!

Det visade sig också att de skulle ta samma plan som mig. Efter många timmar utbytandes historier så var det dags för incheckning. I kön träffade vi på ytterligare britter som visade sig tillhöra det team av landrovers som vi mött vid gränsen. De berättade att dom precis som oss blivit stoppade vid gränsen, nu dock på den ryska sidan.

Vi var alltså ett helt gäng glada rallyförare som klev ombord på flygplanet, ett gammal Tupolev jetplan från 70-talet. Någon påstod att han sett spår efter igensvetsade bombluckor... Ytterligare någon sade sig ha sett piloten komma ut från en bar...

Jag fick en mental bild av en sparkdräktsiförd Peter Stormare som med skelande ögon gastar: "Russian space station ready for takeoff!"

Klart stod dock att det inte var frågan om ett plan av högsta kvalité, utan hela härligheten vibrerade som en torktummlare och säten gick inte att fälla bakåt (men däremot framåt!).

Allt gick dock bra och vi landade med en snygg sladd på Moskvas flygplats.
Efter detta föjlde 5 olika byten av flyg, bussar, fler bussar, båtar och bilar innan jag helbehållen damp ned på mina föräldrars gård på södra Gotland.

Så var alltså det äventyret slut. Men nya idéer har redan börjat komma...

Sista dagen...

Sa mycket kan handa pa en dag! Jag vaknade imorse och var ratt nere och almant less pa Mongoliet.
Jag spenderade mina forsta timmar gorandes ingenting utover att vanta pa besked angaende taltet, men mitt uppe i all vantan traffade jag Jon & Christina som nyss hade anlant fran Kina och som vanligt sa snackade vi bara lite almant men sedan borjade jag berattade om var trip och Jon blev genast upslukad av mina historier for det visade sig att de faktiskt hade samma ide fast de hade tankt att ga i motsatt riktning det vill saga fran Vladivostok till Portugal.
Det visade sig dock att de hade haft stora problem i Vladivostok med att kunna kopa en bil eftersom de kommer fran USA. Sa de mer eller mindre hade gett upp iden for de hade aven forsokt atskilliga ganger pa vagen och ofta var det for dyrt, for krangligt med papperen eller for daliga bilar.
Jag kom givetvis pa iden att vi kunnde ga till CDPF och kika sa jag berattade om deras valgorenhetsprojekt och hur allt fungerade vilket gjorde att Jon flog upp som en skorsten och nappade direkt pa iden (Christina var inte lika glad pa mig eftersom det var hennes fodelsedag och den ville hon hellst inte spendera pa en parkering sokandes efter en bra bil).
Men hur som helst sa tog jag med mig Jon tilll CDPF och de var valdigt glada att aterigen fa se mig speciellt eftersom deras chef just hade kommit hem och han bad igen om ursakt for de problem som vi har haft med var bil, och eftersom vi haft problem sa var de oppen for att hjalpa min nyfunna van med en bil!
Egentligen sa skall de vanta tills den officiella auktionen ar men de kunde gora ett undatag, fast de satte ett ganska hogt pris som de visste med all sakerhet att det skulle vara svart att na via auktionen. Fast Jon tyckte fortfarande att det var helt okej eftersom de aven skulle hjalpa till med alla papperen samt serva bilen. Sjalv skulle jag nog anse att det var lite hogt(30000.-) men visst samtidigt sa ar det en bra bil de koper (Toyota Hilux).
Efter det sa spenderade vi timmar med att planera deras trip eftersom jag saklart hade en hel del information vilket var jakligt skoj, minns precis kanslan hur de kanndes just innan vi drog ivag.

Sa starten pa deras trip och min sista maltid pa resan kakade vi pa Mongolian Barbecue (och Nej! det bor inte forkastas med den i E-tuna .p) men istallet for att fa en karamell eller dyligt nar notan kom sa fick vi 4 shots som jag och Jon fick dela pa eftersom tjejerna inte ville ha nagot, vilket var ett kul avslut pa dagen!
Nu i skrivande stund sitter jag mitt i natten och skriver ett sista inlagg, men tiden borjar rinna ivag och det ar bara ca 8h tills mitt flyg lyfter!

Over and Out nu ska jag sova /Martin

Gobi bilder

Ett sista adjo till "Parlan"!

Segerol i Ulaanbaator!

Basketplan mitt ute i ingenstans.

Munkar i traning.

Erdene Zuu.

Hast nagon?

Tog ett tag innan guiden vagade slappa mig sa jag fick bevisa att jag kunde rida sjalv!

Det bjods pa en riktig festmaltid.

Gobioknen

Efter att ha pratat med CDPF sa visade det sig att de fortfarande inte hade fatt klartecken fran den mongoliska tullen vilket saklart kandes lite trist, men de ringde Radda Barnen och kollade med dem om jag skulle kunna komma forbi och besoka deras projekt men aven dar sa visade det sig att det skulle ta ett par dagar att ordna.
I denna besvikelse sa tog jag mig tillbaka till mitt Hostel med langsama steg, val dar motte jag tva irlandskor som fragade om jag ville med ut och ata for att senare "do Ulaanbaatar!" men i samma veva motte jag aven 3 galna spanjorer (okej en var fran Katalonien) som fragade glatt om jag ville hanga med till Gobioknen.
-Ja festa och ata mat kan man lika garna gora hemma tankte jag sa jag slangde ner lite klader i min vaska och 20 min senare satt vi i vad vi trodde skulle vara en 4 hjulsdriven jeep, men som visade sig vara en minibuss som hade "nagra" ar pa nacken.
Efter att ha lamnat Ulaanbaatar bakom oss och akt atskilliga timmar sa sager var guide att vagen kommer snart att bli lite samre, tanken slog mig att ja det kan nog inte vara varre an Kazakhstan.
Vagen var val nagot planare men de var inte langt ifran den Kazakhiska standarden. Kanslan av att aka i den minibussen kan nog jamforas med kanslan av att befinna sig i en tvattmaskin, for 7 timmar senare var vi hyfsat omtummlade.
For att summera tredagars trippen sa spenderade vi natterna i traditionella gerts (rysk. yurt) vilket ar "typ" mongoliska talt. Pa dagarna skumpade vi runt atskilliga timmar i var minibuss foljt av nagra timmar spenderades pa kamelryggar och annu fler timmar pa hast. Kan saga att efter det sa var vara arslen inte i var basta form men skoj var det, kamelerna var dock lite sega for det var svart att fa dem till att galoppera.
Val tillbaka i Ulaanbaatar sa upptackte jag till min forskrackelse att mitt talt var borta! Jag irrade runt pa hostelet mitt i natten sokandes i varje vra efter mitt talt men varken jag eller nattpersonalen fann nagot. De bad mig att prata med agaren dagen efter vilket jag gjorde direkt nar han anlande vilket var runt 6.30 (var svart att sova, tankarna irrade runt -inte nu igen!)
Sa jag konfronterade honom och var smatt upprord och hann bade hota med att jag skulle ga till polis och ambassad innan han hade oppnat munnen (kan proceduren nu efter Kazakhstan) men han forklarde lugnt att de kanske var sa att nagon av guiderna tagit fel och trott eller ej sa var inte taltet stuelt for efter nagra samtal visade det sig att taltet var pa vag ut i oknen och i skrivande stund sa skall de komma tillbaka pa eftermiddagen vilket ar om ca 7 timmar, sa nu hoppas jag verkligen att Idr'e (han som ager stallet) har ratt for jag har inte mycket tid att spela med for flyget lyfter 07.55 imorgon!

Summa sumarum sa hander det mycket pa bara ett par dagar och bilen kommer jag inte hinna kora tillbaka men det kanns som att det kvittar nu for jag har haft nog med aventyr.

Vi lyckades!

Sa vi gjorde det!! vi kom tillslut fram till Ulaanbaatar i Mongoliet!
Dock star bilen fortfarande vid gransen eftersom det var strul med papperen for importen.
Efter 46 timmars vantande vi gransen gav vi upp eftersom tiden for urbans flyg borjade rinna ivag. Sa vi tog oss de sista milen till huvudstaden via taxi och den var inte billig kan jag saga, var nog den dyraste taxin vi nagonsin betalat ! Och efter mycket om och men sa lyckades vi aven finna CDPF.s kontor i Ulaanbaatar, klockan var ca halv 9 pa kvallen nar vi kom fram, men eftersom de visste att vi var pa vag sa satt de och vantade pa oss. Val dar fick vi ett glatt bemotande och de bad sa mycket om ursakt for papperstrasslet (som egentligen inte var deras fel utan det var killarna i England) sedan fick vi aven varsitt tack kort for att vi donerade var bil samt fick vi en sovenir fran mongoliet.

Eftersom Urban var tvungen att ta flyget i morse sa sitter jag (Martin) har nu sjalv och skriver, resan ar val pa satt och vis over men jag har en del saker att gora innan jag beger mig mot Sverige. Skall forst och framst ta mig till CDPF och prata med dem angaende bilen, enligt dem skall papperen vara klara for bilen idag sa de blir mojligen till att hamta bilen, vore skoj att kora den sista biten sa vi kan verkligen saga att "parlan" kom hela vagen.
Sedan skall jag aven forsoka att kontakta Radda Barnen och se om det ar mojligt att fa besoka nagot av deras projekt eftersom det vore kul attt se vart pengarna gar och vad de anvands till har i Mongoliet.

Over and out ! /Martin

Irkutsk

Efter en 330 mil och 3 dagars vansinnesfard genom Sibirien sa sitter vi nu i Irkutsk. Varfor stanna just i Irkutsk? Jo, staden ligger namligen alldeles intill Bajkalsjon, varldens djupaste sjo och vi haller pa och undersoker ifall det vore mojligt att dyka har. Oavsett hur det gar sa kommer vi iallafall forsoka fa en glimt av sjon idag och atminstone ta ett dopp!

Resan hit var i alla fall ett aventyr. Som vi skrev i det tidigare inlagget sa korde vi redan pa kvallen den 24:e till den ryska gransen for att kunna ta oss in nar vara visum borjade galla vid midnatt.
Nar vi kom fram till kon framfor gransovergangen sa sag vi en bil med misstankt mycket packning pa taket. Kunde det vara...? Vi gick fram och kollade. Det VAR ett annat lag i Mongolia Charity Rally! Under hela resan sa har vi inte satt roken av nagra andra lag, men nu antligen! Det visar sig ocksa att det inte bara ar ett lag, utan tva, Team "A Camel Would Have Been Faster" och "Team Ozelot". Det forra bestar av tva brittiska medicinstuderande universitetsstudenter i 20 ars aldern och den senare av en brittisk "konsult" i 50-ars aldern bosatt i frankrike och vars lagkamrat hoppat av rallyt. De tva lagen hade slagit sig ihop for att battre kunna tampas med de mongoliska vagarna.

tidig morgon i sibirien

Vi slar sjalvklart folje med den lilla karavanen da de skall at samma hall som vi, och det blir tva fartfyllda dagar nar vi bland annat hinner med att jaga runt hela Omsk i jakt pa en bank som kunde vaxla kazakhiska pengar, samt ata pa "Sibiria Fried Chicken"

I Novosibirsk skils dock vara vagar at, da de skall ta vagen in i vastra mongoliet. Lycka till med det!

Nu skall vi iallfall se om det kan bli nagon dykning och sedan fortsatta mot Mongoliet. Vi beraknar att vi med lite tur kan vara i landet redan imorgon kvall.

Over and Out!

A long way to go, and a short time to get there

430 mil. Lika langt som mellan Stockholm och Sahara (eller Ornskoldsvik och Sicilien). Sa lang ar den sista strackan pa var resa. Och vi har bara runt 5 dagar pa oss. I en bil som i stort sett saknar stotdampare och har en vaxellada som vid det har laget later som om den harstammar fran en Ford modell T fran 1897.

Men vi har i alla fall laddat upp med ordentlig mat (hastkorv, riskkakor och en javla massa bounty.)

Men nu ar det i alla fall dags att dra, nu galler det bara att gora som ronny och ragge, "Kora! Kora fort som F**!!!!!!!!!!!!

Over and Out

Bilder...

President Nazarbaevs bostad

Bayterek monumentet

Astana dag 2

Sitter har fortfarande i Astana i Kazakhstan och vi har just bokat flyget hem. Det blev inge Kina som vi hade tankt, det var bade for svart att skaffa visum samt sa blev det for dyrt.
Men trott eller ej sa nar vi skulle boka vara biljetter hem sa lyckades Martin ta den sista biljetten pa flyget den 5 aug sa Urban blev tvungen att ta flyget den 1 aug vilket betyder att dykningen i Bajkalsjon kanske inte blir av eftersom vi med andra ord har enormt brattom till Ulanbator.
Fanns inte sa mycket att gora eftersom det var fullbokat hela veckan och bara pa ett dygn ha priserna okat med 1000.-, sa slutnotan hamnade pa 6558.- st, vilket ar ganska dyrt men vi bada kanner att taget skulle ta allt for lang tid..
Sa nu hoppas vi verkligen att vi skall lyckas ta oss dessa 400 mil pa 5 dar, det borde vara mojligt!

Naval hittils har vi haft ratt skoj i huvudstaden. Vi har bland annat kikat pa presidentpalatset, bayterek monument samt lite andra galna byggnader. Nu skall vi snart bege oss till ett "Ocenarium" dar det skall finnas 2500 "marina kreaturer" och en 70 meter lang hajtunnel. Vi far se om vi kanske hinner med stadens cikus ocksa.

Over and out nu ska vi gora Astana

Bilder...

Astana

Alla alskar vi Nazarbaev

Andra Kazakhiska melonlastbilen vi sett som har valt...

Fanns ont om speglar kring Balkhashsjon

Balkhashsjon

Urban visar hur man har kul under en 12 timmar lang bilfard!

"Brodmannen"

Issuk-Kulsjon

Det smakade lite som blod.. fast varre

Ronald Reagan rider pa en missil i Lenin museet, Bishkek, Kyrgistan.

Trott Martin i klammeri med rattvisan... igen

Urban spydde lite till vanster om martins axel

Fardiga att ge oss ut pa expedition i bergen!

Astana

Planen var att aka direkt fran Kirgiztan, genom Kazakhstan upp till Sibirien och Bajkalsjon. Planer gar dock inte alltid som man tankt sig.

Det forsta stoppet vi gjorde pa resan nerifran de kirgiziska bergen var langs stranden av "Balkhashsjon". Efter att ha blivigt smatt besvikna over Issuk Kulsjon, som hypats nagot otroligt av alla som vi talat med om den, sa vantade vi oss inte mycket. (Balkhashsjon skall inte forvaxlas med Bajkalsjon. Bajklasjon ligger namligen i sibirien och ar varldens djupaste, medan Balkhashsjon ligger i Kazakhstan och ar generande grund.)

Vi blev dock rejalt overraskade! Vad vi vantat oss var flacka vasstackta strander, men vi mottes av haftiga strandklippor langs vad som paminde om ett hav. Vattnet var varmt och mycket badvanligt och man kunde hoppa fran klipporna. Trots att vattnet var "relativt" djup (ca 3m), sa vaxte det gles vass sa langt ogat kunde se.

Vi lagar mat och ser solen ga ner over det brusande "havet" och det hela kanns valdigt frammande fran resten av centralasien.

Precis innan vi skall till att ga och lagga oss sa kommer en BMW och ett gang unga man med tjocka guldkedjor hoppar ur. Efter incidenten i Kirgiztn ar vi pa var vakt och tanker: inte igen! Mannen skakar hand och fragar sedan nagot pa ryska. Nar de marker att vi inte kan spraket tackar det for sig och far vidare en liten bit ut pa udden. Dar gar de av, och det ser ut som att de letar efter nagon, eller nagot. Om de hittade vad de sokte vet vi inte, men efter en liten stund kor de ivag. Vi misstanker ryska maffian...

Dagen efter fortsatter vi norrut, och hoppas pa att na fram till Ryska gransen innan kvallen. Plotsligt kommer dock jag (Urban) pa en sak. Nar borjar egentligen vara ryska visum galla? Det hade vi inte tankt pa. Martin kollar efter. Det dystra beskedet lyder: "Den 25:e" Dagens datum var den 20:e. Jaha tankte vi, vad kan man gora i fem dagar i norra kazakhstan?

Vi beslot oss till att aka till Astana. For er som inte vet vad Astana ar sa kan vi beratta att det ar Kazakhstans Nya Fina Huvudstad. 1997 beslot namligen presidenten, Nursultan Nazarbaev att huvudstaden skulle flyttas till vad som da var en liten hala i landets norra del. Sahar 10 ar och otaliga miljarder senare sa maste vi saga att resultatet ar hyffsat imponerande.
Det verkar som att staden ar presidentens personliga hobbyprojekt, for landet ar formligen nedlusat med affisher och plakat som propagerar for hur bra staden ar.

Vad skall vi da gora har fram till den 25e? Det vettefan. Efter att ha sett alla de nya fina regeringsbyggnaderna och museet over presidentens liv sa skall det tydligen inte finnas mycket annat att ta sig for an att rulla tummarna...

Nar visumet val borgar galla kommer vi dock inte slosa en sekund. Planen ar att kora over den kazakhiska sidan av gransen redan kvallen den 24:e. Nar klockan sedan slar 00:00 skall vi sta med pass i hand vid den ryska kontrollen och darefter helt enkelt kora non-stop hela vagen till irkutsk, vid Bajkalsjon. Det ar 300 mil, sa det kan bli en utmaning!

Nu skall vi ut och kolla pa staden, sa Over and Out for nu!

Urban & Martin

Nytt fran Kirgistan

Nu ar vi tillbaka i Bishkek efter ett par dagar i de kirgisiska bergen och runt issuk kul sjon.
Det forsta vi gjorde efter att ha anlant i kirgistan var att aka hem till engelsmannens kompis foraldrar, som hall pa att renovera ett trevligt hus i stadens utkant. Dar blev vi mycket trevligt valkommnade och bjudna pa te och mat (trots att klockan var narmare 4 pa natten!).
Dagen efter borjade vi vara forberedelser infor bergsexpeditionen. Mat, kangor och sovsack inhandlades av de som saknade. Vi hade tankt starta redan pa eftermiddagen, men saker och ting drog ut pa tiden, sa vi gav oss av morgonen darefter.
"Altyn Ata" hette nationalparken som lag precis utanfor staden. Det hela borjade bra med vackert landskap och enkel klattring. Malet var en glaciar mellan tva hoga bergstoppar. Det drojde dock inte sa lange forens Urban (som kannt sig krasslig dagarna innan) blev rejalt sjuk och blev tvungen att skickas tillbaka till Bishkek.
Martin och James gjorde dock ytterligare ett tappert forsok och nadde nastan anda fram innan aven James insjuknade. Vi vet inte om det rorde sig om hojdsjuka eller helt vanlig influensa, men otrevligt var det!

Efter denna pers kannde vi att vi behovde lite semester, sa vi styrde soderut mot Issyk kol sjon, centralasiens svar pa mallorca, efter vad vi hort. Visst hade de vackra strander, overviktiga rodbranda herrar och uppskortade luncpriser. Nagot annat viktigt saknades dock. Den tryckande hetta som legat som en filt over oss i Bishkek var namligen har som bortblast. ar radde svensk sommar! En mycket foradisk sadan, for landet ligger pa samma breddgrad somgrekland, sa pa bara nan timme hade urban lyckats bli rejalt brand. Martin sejfade dock med solkram.

Efter att ha legat pa beachen forsta dan tankte vi ta en tur i bergen, sa vi kampade langs en liten vag. Precis nar vi borjat koka var pasta kom ett gang unga bonder (?) forbi. Dom vart ratt forvanade over att se oss dar, men efter de vanliga halsningarna fick vi prova deras hast, vilken var en synnerligen bongstyrig illbatting till kuse. Sadan herre sadan hund brukar man ju saga, oc det galler nog aven hastar, for snart borjade mannen halla pa och vilja bjuda pa vodka, oc vi markte att det sjalva var berusade. Snart anlande aven fler man, och stamningen som tidigare varit bra borjade nu bli nagot olustig.
En av killarna forsokte pressa Martin pa pengar. Det hade han emellertid inget for och hans kompisar sa at honnom att lugna ned sig.
Plotsligt borjade det regna. Vi tog det som ett tecken for var refrang. Nar vi plockade ihop vara grejer gar tva av killarna och satter sig i bilen. Vi sager vanligt men bestamt at dem att ga darifran. Det fungerar inte. Vi sager at dem "pa skarpen" inteheller detta funkar, sa aterstar bara att slita ut dom. Nar vi satt oss ned sa fortsatter de att forsoka putta ut oos och ta sig in i bilen. Stamningen ar nu mycket hotfull. Vi gor det enda ratta och puttar ungan grabbarna med vald och gasar darifran sa att leran stanker.

Vad ville dom egentligen? Aven om stamningen var hotfull sa tror jag inte att deras uppsat egentligen var daligt. Men det gor ju inte direkt incidenten trevligare.

Nu sitter vi i alla fall i Bishkek och ar tillbaka in i Kazakhstan. u planerar vi att sa att saga "gasa garnet" och inte stanna for annat an Bajkalsjon, dar vi tanker dyka.

Nasta vecka (eller tva), Mongoliet!

Urban & Martin

Bishkek, Kirgiztan

Sa sedan sist sa har vi hunnit blivit ranade pa en massa grejer, rest in i ett nytt land samt varit pa expedition i bergen.

Till att borja med blev vi som sagt bestulna i Almaty.
Som tur ar fick dock tjuvarna inte med sig vara viktiga dokument. I stort sett all fiskeutrustning strok dock med samt en hel del annat. Trakigast var nog dock anda att alla vara videoband med inspelat material ocksa forsvann.

Stamningen blev knappast hogre av att polisen inte ville tro pa oss nar vi kom till stationen, vi hade lyckats ordna med tolk och allt men de bara viftade ivag oss och sa att vi skulle komma tillbaka senare for enligt mannen i luckan hade de bara en kille som kunde skriva rapporter pa hela polisstationen. Nagot vi knappast trodde pa eftersom vi var pa det storsta stationen i Almaty (och Almaty ar Kazakhstans storsta stad med 1.4 miljoner invanare.)

Vi bestamde oss istallet for att kontakta det svenska konsulatet i Almaty.

Val dar traffade vi pa en trevlik kazakhisk man som visade sig vara den svenska konsuln. Dock var det bara att honorarskonsulat som han skotte pa frilandsbasis, sa de hade inte "fulla diplomatiska rattigheter" Men han hjalpte oss garna med ett brev som vadjade till polisen att ta oss an vart fall.
Det slutade med att vi pratade en lang stund om Kazakhstan, samt blev bjudna pa te och fick kolla pa hans inramade portratt av kungaparet.

Sa bar det aterigen ivag till polisen for att forsoka fa en rapport skriven. (hoppet om att finna grejorna var nu lika med noll sa vi hade redan gett upp pa den fronten)

Denna gang mottes vi av en ny kille som ville att vi skulle beratta hela historien igen och han var minst lika motstravig som den foregaende mannen. Men sa borjade vi trottna och vart talamod borjade sjunka sa vi tog fram alla dokument vi hade och radade upp och efter att vi mer eller mindre skallde ut dem pa svenska fick vi komma in bakom polisens jarnrida. Det kanndes mer eller mindre som vi gick in i ett fangelse med alla dessa tunga jarndorrar med galler.

Var oversattare som var James kompis fick i princip gora allt eftersom var ryska ar minimal ("ruski shut-shut" ar det vi standigt far forklara, viket innebar att vi pratar lite lite ryska)
Sa 5 timmar senare fick antligen var rapport skriven. Tur att vi tog den dar reseforsakringen iallfall.

Efter denna trakiga incident styrde vi kosan soderut mot de kirgistanska bergen. En full rapport om detta aventyr kommer senare...

Over and out for nu

Been through the desert in a car with no name

Vi har nu efter fem dagars resa korsat den kazakhiska steppen och natt den kosmopolitiska storstaden Almaty i sodra Kazakhstan. Mycket har hant under dessa dagar men innan vi borjar beratta tankte vi gora en liten jamforelse:

Europavag 18, Sverige

Europavag 38, Kazakhstan

For att kunna beratta historien om var fard langs en av varldens varsta vagstrackor maste vi dock borja fran borjan...

Efter att ha avnjutit rysk champagne och kaviar i Uralsk for att fira vara nya ryska visum hade vi inte mycket planerat infor kvallen utan satte oss och kollade pa en ohyggligt daligt dubbad amerikansk langfilm (3:15 to Yuma). Precis nar vi borjat trottna rejalt pa att inte fatta ett skit sa knackar det pa dorren. Jaha tanker vi, nu ar det receptionisten som skall skalla ut oss for nagot som vi gjort eller inte gjort. Dom om var forvaning nar vi oppnar dorren och mots av en svensk stamma.

"Hejsa, hejsan! Jag horde att det bodde tva svenskar har?"

Det visar sig att mannen heter Anar och jobbade for svenska handelskammaren i Uralsk. Han hade hort fran den ryske konsuln (som var hans polare) att det var tva galna svenskar pa vag till Mongoliet som bodde pa stadens hotell. Efter lite snack om vilka vi ar och vad vi gor i Uralsk sa bjuder han oss pa en tur runt staden i hans sprojlans nya Chrysler 300M. Sjalvklart tackar vi ja.

Efter att ha sett stadens alla (kanske inte sa dar jatte imponerande) sevardheter blir vi bjudna hem till hans vardfamilj pa kaffe och mat. Familjen han bor hos var jattetrevlig och vi satt och snackade med Anar och sonerna i familjen, som utbildade sig till advokater, till langt in pa smatimmarna.

Dagen efter besokte vi Anars foretag och efter att ha intervjuat de bada cheferna om hur de sag pa sverige sa blev vi bjudna pa en klassisk, Azebaijansk lunch hemma hos byggmastaren bakom Kazakhstans nya presidentpalats.

Nar telefonnummer bytts och avsked tagits styrde vi sa aterigen osterut. Vart forsta mal var staden Aktobe. Efter att ha kort mil efter mil pa perfekt motorvag sa blev underlaget gradvis samre och samre. Vissa strackor gick over vad vi i sverige skulle kalla "kostigar". Det hela slutade med att vi (aterigen) lyckades pajja avgassystemet.

Efter overtalning fran Martin besutades att vi skulle laga halet i Aktobe (Urban menade att avgassystemet ar en onodig lyxartikel). Sa med en bil som lat som en traktor fran 1897 tuffade vi in i staden. Efter lite letande sa hittade vi faktiskt en bilmek. Den gammle mannen som agde stallet kallades i folkmun "Master Welder", och mycket riktigt lagades lackan snabbt och effektivt for en struntsumma.

Master at work

Nar de hissade upp bilen upptacktes det dock att bilens framre stotdampare var helt javla kaputt. Typiskt, tankte vi. Lagar man ett fel sa dyker det upp tva nya... Men svetsmastaren hanvisade oss i alla fall till en bra bilmekaniker som kunde laga den har typen av grejer.

Val dar samlades det en hel hop av nyfikna manniskor som kommit for att kolla pa de "underliga svenskarna." Nagon fragade vart vi skulle.

"Aralsk, then Almaty" forklarade vi.

"Almaty?"

"Yes, to Aralsk and then Almaty."

Skaran bad att fa kolla i en atlas vilken vag vi egentligen menade att vi skulle aka. Nar vi pekade pa det tjocka roda strack som symboliserar E38, huvudleden som binder samman vastra och sodra kazakhstan hordes ett sus fran folkmassan. Den (knappt) engelsksprakiga mannen som fragat vart vi skulle forklarade:

"No! That road.... No!" Samtidigt som han lade armarna over varandra som ett kors.

"Yes, road?" Forsakte vi.

"That road... Road of Devil!" Utbrast han samtidigt som han formade pekfingrarna till tva horn over huvudet.

Sedan fortsatte han med att forklara att det fanns en annan, helt nybyggd, vag som gick at nordost och som pa endast tva dagar skulle ta oss till Almaty. Den vag vi tankt ta skulle enligt honom ta minst 5 dagr, kanske betydligt langre...

Efter att ha dividerat ytterligare ett tag med folkmassan borjar de mest bizarra historier krypa fram... Tydligen sa var det drygt 20 mil langa vagavsnittet inte bara ohyggligt daligt, utan lar aven vara ett tillhall for vagbanditer, elektronik skall inte fungera ordentligt och enligt nagra sa skall sovjetunionen ha bedrivit biologiska experiment pa en o i den numer uttorkade Aralsjon precis intill. Expeditioner som skickats dit har forsvunnit utan ett spar och mystiska sjukdomar harjar i omradet.

Resident Evil, nagon?

Medan vi star dar, smatt uppskramda sa sticker nagon at oss en mobiltelefon. I andra anden visar sig vara en kvinna som studerat i Storbrittanien och talar mycket god engelska. Hon fragar om vi behover hjalp med att tolka och efter ett litet tag sa kommer hon faktiskt forbi tillsammans med sin pojkvan i en Mercedes.

Bilmekanikern forklarar att framre stotdamparna behover bytas, och tillammans med kvinnan och hennes pojkvan ger vi oss ut pa jakt. Forsta vandan till bilmarknaden slutar med att mekanikern skakar pa huvudet. Fel sort. Vi aker till en annan bilmarknad. Ingenting dar heller. Det slutar med att vi aker omkring till alla bildelsforsaljare i staden, men det ar helt forgaves. Folkswagen Polo verkar inte existera i Centralasien, och vi borjar angra att vi inte tog en golf, vilket det finns gott om...

Sa efter att ha betalat ett hutlost arvode till bilmkanikern for i princip ingenting sa tuffar vi ivag med en bil som fortfarande ar paj.

Det enda vettiga alternativet ar att strunta i vagen forbi Aralsjon och istallet ta den battre vagen mot nordost...

Vi gav oss dock inte ut pa den har resan for att fatta vettiga beslut, sa i ren trots styr vi soderut, mot "Route 666: The Devil's Highway"

Vi kor mil efter mil genom ett ode slattland, och aven om vagen fortfarande ar bra sa moter vi inga bilar, endast nagon enstaka lastbil. Tillslut kommer vi till det avsnitt som pa kartan utpekats som Kazakhstans samsta vag. Fortfarande ar dock underlaget valdigt bra och vi borjade sa smatt fundera over ifall gubbarna i staden varit ute och cyklat. Kanske var vagen helt ny? Det byggs ju valdigt mycket i Kazakhstan nu.

Efter ca 5 mil borjade emellertid den forhoppningen falla sonder. Storre och storre hal borjade dyka upp i asfalten nar vi faktiskt fick syn pa en annan bil, en Lexus Jeep, helt pajjad och nerskitad stod overgiven i vagrenen... Vad som hant med den och vart dess passagerare tagit vagen vagar vi inte ens spekulera om.

Det stod nu i alla fall klart: Vi hade natt fram till Devil's Highway

Men sa illa var det faktiskt inte! Vi upptackte snabbt att man kunde kora pa sidan av vagen dar underlaget var relativt jamt och man kunde snitta i alla fall 40 km i timmen. Timmarna gar och vi far se hastar, kameler och massvis med kungsornar. Under en lunchrast passeras vi av en lastbil med reklam for Chilenskt vin. Inget konstigt i det kanske, bara att reklamen ar pa svenska! O__0

Plotsligt ser vi en cyklist langs vagen. De omanskligt tighta cykelbyxorna avslojar omedelbart cyklistens nationalitet och vi halsar honom med "Bonjour monsieur! Ca va?"

Det visar sig att han tillhor en grupp av tre fransmann som ar pa vag till Tibet med cykel. Efter lite snack delar vi med oss av vart vatten till dem och fortsatter resan.

Kartsnack

Som ni kan se pa bilden ovan sa hade det nu borjat bli rejalt mulet, och i fjarran ser vi tunga regnmoln torna upp sig. Aven vagen blir nu dramatiskt samre och sparen pa sidorna av huvudvagen ar helt sonderkorda. Vi villar allt mer bort oss och tillslut har vi hamnat i en atervandsgrand. For att kunna ta oss tillbaka till huvudvagen maste vi passera en jordvall. Vi missbedomer dock hojden rejalt och kor fast. Samtidigt som vi desperat forsoker grava fram hjulen med handerna borjar det forsta regnet dugga ned. Vi angrar bittert att vi inte tog med en spade...

Det ser morkt ut...

Vi kommer dock loss tillslut men nu ar regnvadret over oss fullstandigt och formligen vraker ned. Vi har ju bilen att sitta i sa pa sa vis gor det oss inte sa mycket. Vi angnar dock en tanke at de stackars fransmannen.

Snart far vi dock annat att tanka pa. Regnet forvandlar nu snabbt vagen till lervelling. De delar som tidigare var ok ar nu knappt farbara och de delar som tidigare var daliga blev nu helt oframkomliga. Det drojde inte lange forens vi var fast igen. Ett stycke av vagen som sag ut som plan, fin, mark visade sig vara meterdjup gungfly och bilens bada framhjul sjonk ned anda upp till karossen. Urban hoppade ut for att forsaka palla upp bilen med domkraften men sjonk ned till knana i levallingen. Inget stod att gora, utan vi kunde bara sta och titta pa medans bilens framparti forsvann i leran...

Langt bort i fjarran dok dock ett en strimma av hopp upp i form av en lastbil. Sakta, sakta krop den narmare och narmare. Skulle den hinna fram innan bilen stod utom all raddning? Vi plockade fram bargningsrepet och nar lastbilen antligen nadde fram formligen kastade vi oss ut i vagen och signalerade at den att stanna. Mannen innuti forstod vart problem och stallde glatt upp pa att hjalpa oss. Efter att ha fast ena anden i var kofongare och den andra i lastbilens dragkrok gasade han pa. Linan spandes. Under en gastkramande sekund eller tva hande ingenting. Men tillslut hordes ett ljudligt "klafs!" och bilen slapades upp ur gyttjan.

Tyvarr tog vi inga bilder av denna dramatiska handelse da vi var allt for skarrade och fullpumpade med adrenalin for att tanka pa nagot sadant.

Nar vi gick till sangs den kvallen var stamningen lag. Hur langt hade vi hunnit? Hur langt hade vi kvar? Ingen av oss hade en aning.

Dagen efter kan i stort sett beskrivas som att vi med glasartad blick helt enkelt "kottade pa". 10km i timmen ett par meter, sedan 20kmh... Sedan totalstopp. Flera ganger var vi tvungna att vanda for att hitta andra vagar att ta oss fram.

Det hade hunnit bli middagstid nar vi langt bort i fjarran sag nagonting morkt... Kunde det vara? Det var asfalt! Vi gav upp ett tjut av gladje nar vi rullade upp pa vagen. Vi hade klarat det! Devils's Highway var over!

Antligen asfalt!

Djavulen hade dock ett ess kvar i rockarmen. Plotsligt tog asfalten slut och vagen blev annu varre an den varit tidigare! Halen i vagen var nu stora som tradgardsdammar. I vissa vaxte det till och med vass! Vad ar det for sjuka manniskor som asfalterar en helt isolerad stracka mitt i odemarken? Snart fick vi svaret.

Plotsligt moter vi en bil och ut hoppar ett gang glada figurer. Efter de obligatoriska artigheterna och cigarettbjudningen (sorry mamma) forklarar de att de ar vagingenjorer, och att det inom en snar framtid kommer att byggas en stor, fin, 4-filig motorvag. Aven om vi ser glada ut pa bilden vill vi nog helst strypa dem...

Grabbarna grus

Kort efter detta aterkommer asfalten, och aven om vi inte riktigt vagar tro det forst sa ar den faktiskt dar for att stanna. Innan kvallen nar vi fram till Aralsk, dar vi mots av denna skylt:

Som engelsksprakig raknas man inte in i slaktet homo sapiens...

Efter detta hande det en massa grejer som vi emellertid inte har tid att ga in pa i detalj, bland annat:

Vi campade langs med den doende Aralsjon

Vi hittade en overgiven ruinstad i oknen och lekte Indiana Jones

Vi observerade lustiga jordbruksmaskiner.

Vi blev inbjudna pa typ 100 koppar te av en glad Uzbek, vilket ledde till att Martin blev magsjuk...

Igar traffade vi pa en Engelsman som hette... James! (En helt annan James denna gang) Han har bott har i staden i tva manader och jobbat som praktikant. Tillsammans med honom var vi igar pa det stora badhuset i staden vilket var en upplevelse. Inte ens martin som ar norrlaning stod ut lange i den bastun. Fy sjutton vad varmt det var!

Imorgon skall hanga med James och nagra av hans vanner som ar Kazakher till Kirgistan och forsoka bestiga en glaciar samt slappa pa beachen i en sjo som heter Issuk-Kul.

Over and Out for nu!