Samtidigt i Sverige...

Sedan 4 dagar sitter man nu på Gotland. Vädret som tidigare var rekordartat varmt och soligt har nu övergått i en mer klassisk, gråmulen ton. Det känns bra att vara hemma och ta det lugnt, utan att behöva oroa sig över ifall bilen skall fortsätta rulla eller ifall man skall klara sig ytterligare en dag utan att bli kidnappad av banditer.

Hittills har tiden gått åt till att käka massor av god, hemlagad mat, sova, bada i havet samt berätta skrönor för alla som är intresserade av att lyssna. Man känner sig lite som en pensionär faktiskt.

Även om resan avslutades på ett väldigt dramatiskt sätt så måste jag säga att jag är nöjd med hur det gick. Det var dock ingen semester, utan snarare ett äventyr.

Även hemresan måste beskrivas som ett äventyr. Efter att jag och Martin tagit farväl vid CDPF's högkvarter så tog jag en taxi till flygplatsen. Även om det var många timmar kvar tills planet skulle lyfta så kändes det bättre än att ta in på ett hostel och försöka ta sig till flygplatsen på morgonen. Dömt att misslyckas.

Efter några tråkiga timmars väntan, då jag bland annat såg till att dumpa mina skor (de skulle aldrig ha kommit igenom tullen då de efter 2 månaders konstant användande samt vadande genom sumpmarker och ökensand fått karaktären av "weapons of mass distruction") Gick jag till toaletten för att borsta tänderna. Bäst medan jag stod där kom tre killar in. De började prata med varandra på engelska med bred dialekt. "Awushtrailya?" frågade jag med munnen full av tandkräm. "No mate, England!" Men, förklarade de, många gjorde det misstaget, de kom nämligen från den del av England varifrån de flesta blivande Australiensare hade skickats. Vad gjorde de då i Mongoliet av alla ställen? Jag avbröt min fråga halvvägs när jag lade märke till deras T-shirtar. "Mongo Rally" stod det med stora bokstäver! Bröder! Eller, tja nästan iallfall!

De visade sig att de var ett gäng poliser (!) som kört hela sträckan på bara 12 dagar och faktiskt "vunnit" hela Mongol Rally! Något pris hade de emellertid inte fått, och de var smått avundsjuka på min fina plakett från CDPF.

Det största sammanträffandet var dock att även de fastnat på den Mongoliska gränsen, och när de sett lappen i fönstret på vår bil, beslutat sig för att även de ta en taxi till Ulan Bator!

Det visade sig också att de skulle ta samma plan som mig. Efter många timmar utbytandes historier så var det dags för incheckning. I kön träffade vi på ytterligare britter som visade sig tillhöra det team av landrovers som vi mött vid gränsen. De berättade att dom precis som oss blivit stoppade vid gränsen, nu dock på den ryska sidan.

Vi var alltså ett helt gäng glada rallyförare som klev ombord på flygplanet, ett gammal Tupolev jetplan från 70-talet. Någon påstod att han sett spår efter igensvetsade bombluckor... Ytterligare någon sade sig ha sett piloten komma ut från en bar...

Jag fick en mental bild av en sparkdräktsiförd Peter Stormare som med skelande ögon gastar: "Russian space station ready for takeoff!"

Klart stod dock att det inte var frågan om ett plan av högsta kvalité, utan hela härligheten vibrerade som en torktummlare och säten gick inte att fälla bakåt (men däremot framåt!).

Allt gick dock bra och vi landade med en snygg sladd på Moskvas flygplats.
Efter detta föjlde 5 olika byten av flyg, bussar, fler bussar, båtar och bilar innan jag helbehållen damp ned på mina föräldrars gård på södra Gotland.

Så var alltså det äventyret slut. Men nya idéer har redan börjat komma...