Home sweet home...

Så 34h senare och efter att ha tagit sig genom 7 tidzoner, bytt flyg 3 gånger samt halft återhämtat sig från en jetlag utan dess like så sitter man nu här hemma i Örnsköldsvik, Sverige.

Nötbolandet, Örnsköldsvik.

.

Själv var min hemresa inte speciellt dramatisk utan bara fylld av massor med "dötid". Fanns inte mycket att göra på Moskvas flygplats, speciellt när man inte har visum och kan lämna flygplatsen.

Nåval jag tog mig hem tillslut, tyvärr så försvann tältet åter igen. Jag har nu gett upp hoppet om detta tält som verkar vara otursdrabbat!

Tror att både jag och Urban är smått omtummlade efter vårt äventyr, som Urban nämde så var det ingen semester utan ett stort äventyr. Vi fick med andra ord det vi sökte!

Det känns förstås skönt att återigen befinna sig på svensk mark, här har vi det nästan allt för bra. Alla som vid något tillfälle har lämnat Sverige har nog kommit till samma insikt, men när man kommer till ett land som te.x Kirgistan så är det verkligen inte bara "skitpapperet" som är annorlunda.

Utan kontrasterna är stora och det är väl det vi har sökt för desto större kontrast man söker destostörre uppskattar i alla fall jag landet Sverige. Men allt är inte perfekt här, vi är allt för konservativa och kalla i vårat sociala liv, det är även en anledning till att jag sökte mig till detta äventyr.

Jag och Urban vill även åter igen tacka alla våra sponsorer, utan er hjälp hade vi förstås aldrig ens kommit iväg. Vi har haft många tvivel längs vägen på detta äventyr som mer eller mindre blev ett projekt. Först var frågan om vi ens skulle våga ge oss in på det, sedan var det tvivel om vi skulle klara av att ens komma iväg.

För vi hade inte bara bilen att fixa utan som sagt så var det många sponsormöten eftersom vi hade bestämmt att sammla ihop 13 000:- för barnen i Mongoliet, bara det var ett äventyr.

Jag Martin hade det även tufft med körkortet, men lyckades ju ta det en månad innan.

När vi väl hade kommit iväg så har vi nog aldrig tänkt längre än till nästa stad, för som Urban nämde så fanns det alltid en liten oro som låg och grodde. Vi visste helt enkelt aldrig om bilen skulle hålla.

Men vi lyckades till slut komma hela vägen fram till Mongoliet! Även om vi "bara" hade kommit till Kazakhstan så hade jag varit nöjd, för som sagt att komma iväg var bara det ett stort projekt.

Och nu så här i efterhand måste jag säga att vi känner oss smått stolta, vi har gjort de som smått var och kändes länge som det omöjliga. När vi var i "bubblan" så handlade det oftast om att lyckas ta sig till nästa mål, det är först nu i efterhand som man har lättare att reflektera över äventyret och inse det stora i det.

Men alla som reser vet att det är en drog, man har svårt att få nog. Nya funderingar och drömmar har redan börjat väckas...

Om jag säger Sydafrika 2010, ringer det en klocka för någon?

/Martin

.

And for all you english readers: We are sorry! we just haven't had time to update during the trip.

But al least you have the pictuers and the memories. And don't hesitate if you want to contact us! soderlind@spray.se (Martin) urbanmail@gmail.com (Urban)

You cand find us on facebook: http://www.facebook.com/group.php?gid=17760922537

.

Our tapes got stolen but here's some clips frome the tube:

http://www.youtube.com/watch?v=9y72um32mlA&NR=1

http://www.youtube.com/watch?v=Stir-M4-ATc&feature=related -from the launch

http://www.youtube.com/watch?v=mEYRVBBB4bI&feature=related -Interviews

Samtidigt i Sverige...

Sedan 4 dagar sitter man nu på Gotland. Vädret som tidigare var rekordartat varmt och soligt har nu övergått i en mer klassisk, gråmulen ton. Det känns bra att vara hemma och ta det lugnt, utan att behöva oroa sig över ifall bilen skall fortsätta rulla eller ifall man skall klara sig ytterligare en dag utan att bli kidnappad av banditer.

Hittills har tiden gått åt till att käka massor av god, hemlagad mat, sova, bada i havet samt berätta skrönor för alla som är intresserade av att lyssna. Man känner sig lite som en pensionär faktiskt.

Även om resan avslutades på ett väldigt dramatiskt sätt så måste jag säga att jag är nöjd med hur det gick. Det var dock ingen semester, utan snarare ett äventyr.

Även hemresan måste beskrivas som ett äventyr. Efter att jag och Martin tagit farväl vid CDPF's högkvarter så tog jag en taxi till flygplatsen. Även om det var många timmar kvar tills planet skulle lyfta så kändes det bättre än att ta in på ett hostel och försöka ta sig till flygplatsen på morgonen. Dömt att misslyckas.

Efter några tråkiga timmars väntan, då jag bland annat såg till att dumpa mina skor (de skulle aldrig ha kommit igenom tullen då de efter 2 månaders konstant användande samt vadande genom sumpmarker och ökensand fått karaktären av "weapons of mass distruction") Gick jag till toaletten för att borsta tänderna. Bäst medan jag stod där kom tre killar in. De började prata med varandra på engelska med bred dialekt. "Awushtrailya?" frågade jag med munnen full av tandkräm. "No mate, England!" Men, förklarade de, många gjorde det misstaget, de kom nämligen från den del av England varifrån de flesta blivande Australiensare hade skickats. Vad gjorde de då i Mongoliet av alla ställen? Jag avbröt min fråga halvvägs när jag lade märke till deras T-shirtar. "Mongo Rally" stod det med stora bokstäver! Bröder! Eller, tja nästan iallfall!

De visade sig att de var ett gäng poliser (!) som kört hela sträckan på bara 12 dagar och faktiskt "vunnit" hela Mongol Rally! Något pris hade de emellertid inte fått, och de var smått avundsjuka på min fina plakett från CDPF.

Det största sammanträffandet var dock att även de fastnat på den Mongoliska gränsen, och när de sett lappen i fönstret på vår bil, beslutat sig för att även de ta en taxi till Ulan Bator!

Det visade sig också att de skulle ta samma plan som mig. Efter många timmar utbytandes historier så var det dags för incheckning. I kön träffade vi på ytterligare britter som visade sig tillhöra det team av landrovers som vi mött vid gränsen. De berättade att dom precis som oss blivit stoppade vid gränsen, nu dock på den ryska sidan.

Vi var alltså ett helt gäng glada rallyförare som klev ombord på flygplanet, ett gammal Tupolev jetplan från 70-talet. Någon påstod att han sett spår efter igensvetsade bombluckor... Ytterligare någon sade sig ha sett piloten komma ut från en bar...

Jag fick en mental bild av en sparkdräktsiförd Peter Stormare som med skelande ögon gastar: "Russian space station ready for takeoff!"

Klart stod dock att det inte var frågan om ett plan av högsta kvalité, utan hela härligheten vibrerade som en torktummlare och säten gick inte att fälla bakåt (men däremot framåt!).

Allt gick dock bra och vi landade med en snygg sladd på Moskvas flygplats.
Efter detta föjlde 5 olika byten av flyg, bussar, fler bussar, båtar och bilar innan jag helbehållen damp ned på mina föräldrars gård på södra Gotland.

Så var alltså det äventyret slut. Men nya idéer har redan börjat komma...

Sista dagen...

Sa mycket kan handa pa en dag! Jag vaknade imorse och var ratt nere och almant less pa Mongoliet.
Jag spenderade mina forsta timmar gorandes ingenting utover att vanta pa besked angaende taltet, men mitt uppe i all vantan traffade jag Jon & Christina som nyss hade anlant fran Kina och som vanligt sa snackade vi bara lite almant men sedan borjade jag berattade om var trip och Jon blev genast upslukad av mina historier for det visade sig att de faktiskt hade samma ide fast de hade tankt att ga i motsatt riktning det vill saga fran Vladivostok till Portugal.
Det visade sig dock att de hade haft stora problem i Vladivostok med att kunna kopa en bil eftersom de kommer fran USA. Sa de mer eller mindre hade gett upp iden for de hade aven forsokt atskilliga ganger pa vagen och ofta var det for dyrt, for krangligt med papperen eller for daliga bilar.
Jag kom givetvis pa iden att vi kunnde ga till CDPF och kika sa jag berattade om deras valgorenhetsprojekt och hur allt fungerade vilket gjorde att Jon flog upp som en skorsten och nappade direkt pa iden (Christina var inte lika glad pa mig eftersom det var hennes fodelsedag och den ville hon hellst inte spendera pa en parkering sokandes efter en bra bil).
Men hur som helst sa tog jag med mig Jon tilll CDPF och de var valdigt glada att aterigen fa se mig speciellt eftersom deras chef just hade kommit hem och han bad igen om ursakt for de problem som vi har haft med var bil, och eftersom vi haft problem sa var de oppen for att hjalpa min nyfunna van med en bil!
Egentligen sa skall de vanta tills den officiella auktionen ar men de kunde gora ett undatag, fast de satte ett ganska hogt pris som de visste med all sakerhet att det skulle vara svart att na via auktionen. Fast Jon tyckte fortfarande att det var helt okej eftersom de aven skulle hjalpa till med alla papperen samt serva bilen. Sjalv skulle jag nog anse att det var lite hogt(30000.-) men visst samtidigt sa ar det en bra bil de koper (Toyota Hilux).
Efter det sa spenderade vi timmar med att planera deras trip eftersom jag saklart hade en hel del information vilket var jakligt skoj, minns precis kanslan hur de kanndes just innan vi drog ivag.

Sa starten pa deras trip och min sista maltid pa resan kakade vi pa Mongolian Barbecue (och Nej! det bor inte forkastas med den i E-tuna .p) men istallet for att fa en karamell eller dyligt nar notan kom sa fick vi 4 shots som jag och Jon fick dela pa eftersom tjejerna inte ville ha nagot, vilket var ett kul avslut pa dagen!
Nu i skrivande stund sitter jag mitt i natten och skriver ett sista inlagg, men tiden borjar rinna ivag och det ar bara ca 8h tills mitt flyg lyfter!

Over and Out nu ska jag sova /Martin

Gobi bilder

Ett sista adjo till "Parlan"!

Segerol i Ulaanbaator!

Basketplan mitt ute i ingenstans.

Munkar i traning.

Erdene Zuu.

Hast nagon?

Tog ett tag innan guiden vagade slappa mig sa jag fick bevisa att jag kunde rida sjalv!

Det bjods pa en riktig festmaltid.

Gobioknen

Efter att ha pratat med CDPF sa visade det sig att de fortfarande inte hade fatt klartecken fran den mongoliska tullen vilket saklart kandes lite trist, men de ringde Radda Barnen och kollade med dem om jag skulle kunna komma forbi och besoka deras projekt men aven dar sa visade det sig att det skulle ta ett par dagar att ordna.
I denna besvikelse sa tog jag mig tillbaka till mitt Hostel med langsama steg, val dar motte jag tva irlandskor som fragade om jag ville med ut och ata for att senare "do Ulaanbaatar!" men i samma veva motte jag aven 3 galna spanjorer (okej en var fran Katalonien) som fragade glatt om jag ville hanga med till Gobioknen.
-Ja festa och ata mat kan man lika garna gora hemma tankte jag sa jag slangde ner lite klader i min vaska och 20 min senare satt vi i vad vi trodde skulle vara en 4 hjulsdriven jeep, men som visade sig vara en minibuss som hade "nagra" ar pa nacken.
Efter att ha lamnat Ulaanbaatar bakom oss och akt atskilliga timmar sa sager var guide att vagen kommer snart att bli lite samre, tanken slog mig att ja det kan nog inte vara varre an Kazakhstan.
Vagen var val nagot planare men de var inte langt ifran den Kazakhiska standarden. Kanslan av att aka i den minibussen kan nog jamforas med kanslan av att befinna sig i en tvattmaskin, for 7 timmar senare var vi hyfsat omtummlade.
For att summera tredagars trippen sa spenderade vi natterna i traditionella gerts (rysk. yurt) vilket ar "typ" mongoliska talt. Pa dagarna skumpade vi runt atskilliga timmar i var minibuss foljt av nagra timmar spenderades pa kamelryggar och annu fler timmar pa hast. Kan saga att efter det sa var vara arslen inte i var basta form men skoj var det, kamelerna var dock lite sega for det var svart att fa dem till att galoppera.
Val tillbaka i Ulaanbaatar sa upptackte jag till min forskrackelse att mitt talt var borta! Jag irrade runt pa hostelet mitt i natten sokandes i varje vra efter mitt talt men varken jag eller nattpersonalen fann nagot. De bad mig att prata med agaren dagen efter vilket jag gjorde direkt nar han anlande vilket var runt 6.30 (var svart att sova, tankarna irrade runt -inte nu igen!)
Sa jag konfronterade honom och var smatt upprord och hann bade hota med att jag skulle ga till polis och ambassad innan han hade oppnat munnen (kan proceduren nu efter Kazakhstan) men han forklarde lugnt att de kanske var sa att nagon av guiderna tagit fel och trott eller ej sa var inte taltet stuelt for efter nagra samtal visade det sig att taltet var pa vag ut i oknen och i skrivande stund sa skall de komma tillbaka pa eftermiddagen vilket ar om ca 7 timmar, sa nu hoppas jag verkligen att Idr'e (han som ager stallet) har ratt for jag har inte mycket tid att spela med for flyget lyfter 07.55 imorgon!

Summa sumarum sa hander det mycket pa bara ett par dagar och bilen kommer jag inte hinna kora tillbaka men det kanns som att det kvittar nu for jag har haft nog med aventyr.

Vi lyckades!

Sa vi gjorde det!! vi kom tillslut fram till Ulaanbaatar i Mongoliet!
Dock star bilen fortfarande vid gransen eftersom det var strul med papperen for importen.
Efter 46 timmars vantande vi gransen gav vi upp eftersom tiden for urbans flyg borjade rinna ivag. Sa vi tog oss de sista milen till huvudstaden via taxi och den var inte billig kan jag saga, var nog den dyraste taxin vi nagonsin betalat ! Och efter mycket om och men sa lyckades vi aven finna CDPF.s kontor i Ulaanbaatar, klockan var ca halv 9 pa kvallen nar vi kom fram, men eftersom de visste att vi var pa vag sa satt de och vantade pa oss. Val dar fick vi ett glatt bemotande och de bad sa mycket om ursakt for papperstrasslet (som egentligen inte var deras fel utan det var killarna i England) sedan fick vi aven varsitt tack kort for att vi donerade var bil samt fick vi en sovenir fran mongoliet.

Eftersom Urban var tvungen att ta flyget i morse sa sitter jag (Martin) har nu sjalv och skriver, resan ar val pa satt och vis over men jag har en del saker att gora innan jag beger mig mot Sverige. Skall forst och framst ta mig till CDPF och prata med dem angaende bilen, enligt dem skall papperen vara klara for bilen idag sa de blir mojligen till att hamta bilen, vore skoj att kora den sista biten sa vi kan verkligen saga att "parlan" kom hela vagen.
Sedan skall jag aven forsoka att kontakta Radda Barnen och se om det ar mojligt att fa besoka nagot av deras projekt eftersom det vore kul attt se vart pengarna gar och vad de anvands till har i Mongoliet.

Over and out ! /Martin

Irkutsk

Efter en 330 mil och 3 dagars vansinnesfard genom Sibirien sa sitter vi nu i Irkutsk. Varfor stanna just i Irkutsk? Jo, staden ligger namligen alldeles intill Bajkalsjon, varldens djupaste sjo och vi haller pa och undersoker ifall det vore mojligt att dyka har. Oavsett hur det gar sa kommer vi iallafall forsoka fa en glimt av sjon idag och atminstone ta ett dopp!

Resan hit var i alla fall ett aventyr. Som vi skrev i det tidigare inlagget sa korde vi redan pa kvallen den 24:e till den ryska gransen for att kunna ta oss in nar vara visum borjade galla vid midnatt.
Nar vi kom fram till kon framfor gransovergangen sa sag vi en bil med misstankt mycket packning pa taket. Kunde det vara...? Vi gick fram och kollade. Det VAR ett annat lag i Mongolia Charity Rally! Under hela resan sa har vi inte satt roken av nagra andra lag, men nu antligen! Det visar sig ocksa att det inte bara ar ett lag, utan tva, Team "A Camel Would Have Been Faster" och "Team Ozelot". Det forra bestar av tva brittiska medicinstuderande universitetsstudenter i 20 ars aldern och den senare av en brittisk "konsult" i 50-ars aldern bosatt i frankrike och vars lagkamrat hoppat av rallyt. De tva lagen hade slagit sig ihop for att battre kunna tampas med de mongoliska vagarna.

tidig morgon i sibirien

Vi slar sjalvklart folje med den lilla karavanen da de skall at samma hall som vi, och det blir tva fartfyllda dagar nar vi bland annat hinner med att jaga runt hela Omsk i jakt pa en bank som kunde vaxla kazakhiska pengar, samt ata pa "Sibiria Fried Chicken"

I Novosibirsk skils dock vara vagar at, da de skall ta vagen in i vastra mongoliet. Lycka till med det!

Nu skall vi iallfall se om det kan bli nagon dykning och sedan fortsatta mot Mongoliet. Vi beraknar att vi med lite tur kan vara i landet redan imorgon kvall.

Over and Out!