Vi befinner oss just nu i Uralsk, Kazakhstan och har precis lyckats med vart uppdrag har i staden, men nog om det.
Lat oss istallet beratta om de tre strapatsrika dagar vi har bakom oss sedan vi lamnade Ryssland. Resan gick till en borjan langs spikraka vagar over okenartade stapper och vi fick se bade kameler och sanddyner. Enligt kartan gick vagen langs Kaspiska havets kust. Nar vi efter en hel dags akande nadde fram till staden Atyrau, vid Uralflodens mynning hade vi emellertid inte sett roken av nagot hav. Vart hade det tagit vagen egentligen? Fanns det ens? Vi borjade misstanka en konspiration och beslot oss for att undersoka saken narmare.
Enligt kartan skulle det langst ut i deltat finnas en liten by som sag ut att ligga endast ett stenkast fran vattnet. Sagt och gjort begav vi oss ut pa jakt efter det forsvunna havet. Ju langre ut i deltat vi kom, desto samre blev vagen. Till slut var den sa otroligt dalig att vi beslot oss for att parkera bilen och fortsatta med vara fiskespon till fots...
Efter ett par kilometers fruktlos och pafrestande vandring sag vi i fjarran en jeep narma sig. Vi beslot oss for att forsaka fa lift. Faktiskt stannade jeepen ocksa.
"Kaspiscoye More?" Fragade vi och pekade langs vagen.
"Da!" Svarade han leende och vi hoppade in. Vi kan lungt saga att vi var glada att vi lamnat bilen bakom oss, for nu blev vagen helt sanslost dalig. Var pa flera stallen tvungen att vada genom midjedjupt vatten och ta oss over stora stockar och stenbumlingar. Till slut kom vi fram till ett stort oppet omrade med nagra hus. Vi tittade oss runt. Inget hav... Jeepen fortsatte in genom n port till en inhagnad. Mannen som korde signalerade at oss att stiga av.
Nar vi sag de kamouflagekladda vakterna med kalashnikovs gick det upp for oss:
Vi hade hamnat mitt i ett militaromrade!
De fragade oss om pass och visum och vad vi egentligen hade dar att gora. Alla papper hade vi i bilen, sa det slutade med att vi blev kvarhallna under flera timmar i vantan pa en hogre chef som skulle bestamma vart slutgiltiga ode...
I borjan var stamningen ratt tryckt, men soldaterna visade sig vara hyggliga killar och efter att ha fatt klattra upp i ett hogt overvaknigstorn sa fick vi faktiskt se Kaspiska havet, varldens storsta insjo. Urban lyckades aven byta till sig ett Kazakhstanskt militarbalte fran en av soldaterna mot ett par solbrillor.
Vi fick dock en ny klump i halsen nar en ny jeep anlande och en kostymkladd man klev ur.
"KGB", viskade nagon. Efter ett snabbt forhor beslots att vi skulle satta oss i jeepen. Intryckta med vara fiskespon mellan en kalashnikovbevapnad soldat och den mystiske mannen borjade farden. "KGB-mannen" satt hela tiden och tittade pa sin mobil och holl pa med nagonting. Vi borjade ana ugglor i mossen. Ar det nu vi blir skjutna och dumpade i en Kazakhstansk traskmark? Plotsligt vander han sig mot oss och haller upp mobilen.
"Som!" Sager han med ett brett leende. Och mycket riktig ar det en bild pa en jattelik mal ("som" pa ryska) som han har fangat.
Isen ar nu bruten och resten av farden visar han bilder pa otaliga andra fiskar som han fangat. Det hela slutar med att vi efter att letat upp vara dokument i bilen far aka var vag.
Efter att ha villat bort oss lite i staden Atyrau styrde vi norrut mot Uralsk. Varfor? Ja det kan man verkligen fraga sig, for Uralsk ar varken en rolig eller intressant stad. Dock finns har ett Ryskt konsulat.
Det ar namligen sa att nar vi lamnade Sverige sa hade vi bara ryskt visum for en inresa i landet.
For att kunna ta oss vi Sibirien till Mongoliet behovde vi alltsa ytterligare ett visum, vilket vi idag faktiskt lyckades skaff oss har, trots envisa ryckten om att det skulle vara omojligt!
Sa nu skall vi fira med Rysk kaviar och Champagne, allt till det facila priset av ca 35:-
Imorgon styr vi aterigen soderut mot den uttorkade Aralsjon, ryska rymdbaser och slutligen Almaty, centralasiens storsta stad.
Pa aterseende!
Urban & Martin